I det blå.

Allt är så tyst. Ungefär som när staden sover. 
Sitter och tänker, det är så jag kan höra mina egna tankar som viskningar. 
Det är hemskt, vill inte höra dom. I tankarna är jag med dig, i verkligheten inte.
Vet inte vad alla drömmar, alla tankar, alla ord betyder. Ingenting kanske?
Men om du vill du komma upp ur havet..
Upp till min strand, min sol, min måne..
Måste du lova att inte svika mig. 
Annars kan du drunkna i det blå, jag kommer inte stå och se på. 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0